Håkan Hellström
Nu är jag en gråsparv som ska prata ut lite. Skriva av mig lite. Inte för att ni behöver läsa. Har bara inget bättre för mig.
Jag har ont i mig själv. För vem jag är. För vem jag inte är. För vem jag förväntas att vara. För misstagen jag gjort.
För att jag träffade håkan och gänget igår. Och i förrgår. Och jag saknar dom så mycket. För en gångs skull fanns det en riktig mening med livet. Antingen så har jag hjärtproblem eller så är jag en konstig besatt människa. Jag har aldrig varit någon direkt stalker girl. Har aldrig gillat ett band/artist sisådär jättemycket, har inte brytt mig så mycket och börjat lyssna på något annat relativt snabbt. Men det är något med Håkan+augustifamiljen(håkansband) det blir så underbart. När man sitter och lyssnar på spotify är det långt ifrån den magiska stämningen man känner vid en livespelning. Även om man bara sitter och kollar på youtube så är det fan magiskt.
Satt precis och plågade mig själv med att kolla på det här...och komma på mig själv med att ha glömt bort att andas...och fick syn på mig själv stå där framme. Mindes känslan av att se håkan för första gången. Vara bombis på att jag aldrig skulle uppleva något sånt bra någon gång igen. Vilket jag nu gjort. Igår.
Det här är så olikt mig så att jag blir rädd. Men det lär ju vara för att jag har en lite mer personlig relation med bandet nu.. Hela den här dagen har jag inte kunnat tänka på något annat. Har läst varenda liten grej man kan läsa om Augustifamiljen som man kan läsa på internet (dock så har jag sparat lite på videoklippen för senare tillfällen) och det finns världens finaste film på dem när de repar inför någon av alla på spåret spelningar haha, och stefan är urstressad... Alltså åh. Jag dör. Känner fortfarande Stefans härliga leende på scenen och vetenskapen om att han minns mig, efter 10 dagar så mindes han mig, eller när håkan kollar ner i ens ögon och man vet att han vet vem man är. När man får ögonkontakt med Simon och han ler stort, eller när man väl får ögonkontakt med DanielG och han kisar. Sorgen man känner över att bara vara en i mängden ändå, en av dom jobbiga stalker tjejerna som funnits genom alla tider. Eller när Finn tog av sig tröjan hahaha...
Ja.
Fast dock så hatar jag folk som bara tänker på att Håkan finns, alltså utan Augustifamiljen, gud att jag ens börjat se dom som en egen liten grupp istället för håkans band.. Men utan bandet skulle inte Håkan vara lika bra.
Jag kan inte beskriva min känsla.
Men är otroligt besviken på Stefan, för att han aldrig kom ut på kvällen...Fast det gjorde han ju. Men cirkus 10 minuter försent. Behöver träffa gänget igen. Behöver se dom igen. Behöver uppleva dem igen.
Och nu är det valborg. Vilket var min absoluta favorit när jag var yngre, jag tyckte att valborg var bättre än nyår. Men nu är jag förändrad. Vet inte varför. Jag orkar bara inte hålla på. Om man inte dricker är man en tönt fast det egentligen är helt tvärt om. Ärligt talat vill jag bara sitta hemma och lyssna på håkan. Fast har stor lust att åka till sofie och hämta håkan dvder...
Nej nu är det väl dags att göra nått annat än att sitta här och döda ännu en kväll. Vill gå ut på promenad med håkan i öronen. Sätta mig på nått berg någonstans och bara leva med Håkangänget. Shit. Besatt. Heh.
Fast det skulle sitta lika fint med att lyssna på lite Augustifamiljen. De är för sköna. Haha...
Längtar efter att bli 17 år. Bara för att låten är så.
Förresten så igår så fick jag och tjejerna Håkan (fast vi tjatade mest på Daniel och Stefan) att spela Gråsparven när hon sjunger som han inte spelat live på 8a år. Och Uppsnärjd i det blå. Och Stefan spelade Aprilhimlen för mig. Borde vara världens lyckligaste. Men som alla andra människor så hungrar jag efter mer. Istället för att se det fina i vad jag har. Jaja. Det var grymt.
Ni får den fula bilden på mig och Stefan..
